Efter en fantastisk vecka i vackra Rai Lay. Var vi tvungna att lämna landet för att förnya våra visum. Vi åkte till Langkawi, Malaysia. Fint och varmt (sjukt varmt!) men inte riktigt någonting för oss. Jag såg till att vi fick uppleva ett Malaysiskt sjukhus första dagen vi var där. Uttorkning och någon typ av influensa var diagnosen. Blev snabbt bättre efter lite medicin men det blev inte några stora äventyr de följande dagarna. Så efter en ganska trist/steril vistelse i Langkawi så var det dags att återvända till Thailand. Vi hade bokat en båtresa till Koh Lipe. Lyxade till det med den "dyra" snabba båten. 45 min. skulle det ta. Förutsättningarna var goda, solen sken och havet glittrade stillsamt och vackert. Om vi bara hade vetat då...
En timme innan avgång blev vi upphämtade av en väldigt färgstark, energisk person.
Han skrattade gott när Christian satte på sig säkerhetsbältet och utropade "Du behöver inte vara orolig! Jag är en av guds budbärare!" Så i hans bil var vi minsann säkra.
Han predikade högt och glatt för Christian under bilfärden. Han hade stora förhoppningar på att även Christian (eller mr Hammer som han kallade honom) en dag skulle bli en "messenger of god".
Vi anlände till hamnen och sa adjö till den glade budbäraren.
Vinden hade friskat i. Solen sken fortfarande men man kunde se mörka moln ute på havet. "Jaja, lite regn gör väl ingenting. Dessutom är det ju en kort båtfärd" tänkte jag.
När det regnar på Langkawi så REGNAR det och tio min. in i båtfärden så satte det igång.
Det öste ned, sikten var dålig och vågorna slog hårt mot båten. Vi blev snabbt dyngsura.
Försökte skydda vårt bagage med dator och kamera i så gott vi kunde så inte allt skulle vara genomblött när vi kom fram.
Jag minns att jag tänkte i ett tidigt skede att båten inte kändes så hållbar. Jag började stressa upp mig en aning. De 11 övriga passagerarna såg dock väldigt lugna ut så det höll min stressnivå nere. Jag höll hela tiden ett öga på en utav besättningsmännen som jag tyckte såg väldigt uppjagad ut. Han sprang fram och tillbaka och spanade med en intensiv, något oroad blick. Jag nämnde det för Christian som försökte lugna mig med att han nog bara spanade efter andra båtar (vilket han säkert hade helt rätt i).
P.g.a. den dåliga sikten så fick båten krypa fram betydligt saktare än vad som var tänkt. Jag satt och lyssnade på vågorna som slog mot oss och längtade tills denna, enligt mig, skräckfärd var över. Så klarnar det äntligen på himelen. Jag slänger en blick på den uppjagade besättningsmannen. Han ger mig tummen upp och säger "5 min". "Varför gav han mig tummen upp? Han är nog också lättad. Vi var nog i fara precis som jag trodde" tänkte jag.
Glad över att ha land i sikte så kunde jag släppa min oro.
Plötsligt börjar en massa vatten skumma upp under våra säten. Reagerade inte något speciellt på det. Bytte plats för att inte bli så blöt. En engeskman som satt bredvid oss nämnde det för den uppjagade besättningsmannen. Besättningsmannen gick dit, lyfte på sätet vi satt på, började vråla och skrika någonting till sin kollega, plockade upp telefonen, skrek "mayday! mayday!" i luren (på thai då..tror jag), började riva upp sätena medan han skrek till alla att gå längst fram i båten.
Detta är inte bra. Min puls var nu uppe i ca 500 slag i minuten.
Båten tog in vatten i stora mängder bak på sin högra sida (styrbord). Vi fick stå ihoptryckta längst fram på båtens vänstra sida (babord). Besättningsmannen öste vatten för sitt liv, Efter ett tag tog han tag i reservutombordaren och slänger den över bord, sedan en stor dunk med drivmedel som också fick åka i havet. Bakom mig stod en kille som tagit på sig sina simglasögon, redo att simma iland. "Nu är det baske mig allvar" tänkte jag "Nästa är våra väskor och sedan är det vi som åker i". Christian hjälpte mig att spänna fast min flytväst, när jag själv var som förstelnad och inte kapabel till att göra någonting själv i detta tillstånd. Sedan knöt han en flytväst på ryggsäcken där vi hade våra viktigaste saker som t.ex. pass och kontokort."Allt bagage..mina saker och mina kläder" började jag tänka (materiella ting är tydligen jätteviktigt för mig i ett sådant läge) Jag stod och spanade mot land "Var är räddningsbåtarna? och varför är det inte fler som har panik?"(tydligen var det bara jag och en annan tjej som insåg livsfaran)
Så efter 30 min kom två små båtar framflygandes mot oss. Tre tjoande thailändare i varje båt.
Vi var utom fara! Vände mig mot kapten som just hade tänt en cigg. Jag kunde andas ut.
Kanske var vi aldrig riktigt i livsfara då vi var så nära land när det hände. Men jag kan inte låta bli att tänka...tänk om det hade hänt tidigare, när vi var långt ifrån land, när vågorna var höga, regnet var hårt och sikten var dålig
Budbäraren har också ofta dykt upp i mitt huvud.
Vad menar du Allah? Vad är det du försöker säga?
 |
| Lyckligt ovetandes.. |
 |
| Kaptenen |
 |
| På väg in i regnstormen... |
 |
| Äntligen i hamn. Båten renoveras med planka och spik. |
 |
| Den väl förberedda mannen. |
.jpg)
